Vanilla Yen

När jag öppnade dörren, förstod jag att mörkret hade tagit över kvällen. Även mig. En promenad på fem minuter och sedan öppnade jag nästa dörr, för att istället omsvepas av musik. Jag älskar att köra bil för musiken och tonerna omringar mig. Jag lyssnade på samma låt hela vägen hem och strängarnas ljud från gitarren och de senaste dagarnas händelser och samtal fick mig att låta tårarna rinna ned för min kind.

Jag tänkte på hur mycket makt och ansvar jag har för mitt egna liv. Hur lätt jag skulle kunna avsluta det, men det är inte det jag vill. Jag vill leva, jag vill se, jag vill uppleva. Undermedvetet har jag länge sökt efter en person som ska göra mig hel, istället för att söka efter mig själv och bli hel. Det är tid för det nu. Bli fokuserad på vad det är som får mig att må bra, vad jag vill göra och vad jag vill få ut av mitt liv. Jag måste nog gå ner i grunden, till varför livet har format mig som det gjort. Det kanske är dags och förlåta vissa händelser som har hänt under livet, som jag tidigare har blockerat. Jag kanske behöver börja där, för att kunna släppa det och gå vidare med ett litet lättare tryck. Jag märker hur jag börjar andas tyngre bara jag börjar tänka på det.