Vanilla Yen

idag är det sista dagen av år 2oo8.
ett betydelsefullt och äventyrligt år för mig.
ett år utan förväntningar, som har vänt upp-o-ned på hela mitt liv.
jag är glad att jag har levt. och ser framemot 2oo9, som förhoppningvis
kommer få mig att växa ännu mer. se, skapa, äventyra... here I come! :]

jag skulle ta tiden till mig själv. till att läka mig själv. att bygga upp en stabil grund, som jag skulle kunna stå på och börja leva mitt liv. från en annan synvinkel. på ett annat sätt. men just nu vet jag inte alls vad jag håller på med. jag minns mycket väl ett sms jag fick ifrån madelene, i september. och trots att jag inte ville tro på hennes ord, så hade hon rätt. hon känner mig, som ingen annan gör. jag älskar dig. v

tiden har flygit iväg och snart är mitt absoluta favoritår 2008 slut. och vart står jag idag, mot vart jag stod i september. humörsvängningarna och tårarna är svaga, men tankarna är nästan värre. vart är jag? jag är inte där jag vill vara, iallafall. jag skulle ta tiden till mig själv, men istället har tiden hamnat på något som fått mig ännu mer förvirrad och ostabilare. jag vet inte hur jag ska göra, med något längre. jag försöker vara ärlig för att inte såra, men allt blir en soppa inom mig. när jag som nu, sitter ensam, så försöker jag komma på någon lösning men vill helst lägga hela pusslet på hyllan och ta fram det en annan dag. men vilken dag ska jag ta tag i det och faktiskt bygga det och se en bild, på riktigt?

det är många bitar som ska på plats och just nu ligger alla spridda.


en annan stor frustation just nu, är mitt boende. jag klarar inte av att bo i denna etta längre. tjugofem kvadratmeter är för litet för mig och min utveckling. jag har ingen yta att vara på, då hemmet ska vara min bas. jag vill inreda, för att få ut känslor från mitt inre. jag hittade mina färger för några månader sen och jag vill få utlopp för de. det som gjorde mig väldigt ledsen för några dagar sen, var att jag var väääldigt nära på att få en ny lägenhet. en tvåa på femtiotre kvm. men personen framför mig (som har stått i bostadskön 15 dagar (2005) längre än mig) tackade ja. jag kom alltså på plats 2 och det känns som om jag föll på mållinjen. det var så jävla nära. att jag fick så bra plats var bara en tillfällighet. men jag försöker lyssna på min mammas ord: "allting har en mening" och hoppas på att jag en vacker dag kommer få tag i en större lägenhet, gärna i bagarmossen. är det någon som vet någonting, så snäääälla?

jag har kommit på att jag gärna skriver när jag är ledsen, för att få utlopp av mina inre känslor. och därav har jag inte skrivit på två veckor nu. det är väl något positivt. även om jag inte känner någon revolutinerande känsla över mitt välmående. men mina grymma humörsvängningar har lugnat sig lite, vilket är skönt. det är skönt och slippa alla arga och ledsna känslor för en sekund. och jag har börjat tänka igenom allt jag måste ta tag i, under nästa års första månad. det är en lång lista.

häromkvällen satt jag och kollade igenom gamla bilder och kände hur mycket jag saknade vissa vänner som har dykt upp i mitt liv lite då och då. jag ska verkligen försöka ta tag i det och hinna träffa folk. veckorna går så fort och jag känner mig ständigt uppbokad. hur ska man hinna med allt. det är sorgligt när man får sitt årschema för nästa år och ser hur mycket tid av sitt liv man verkligen jobbar bort. tänk om samhället skulle vara annorlunda uppbyggt och man faktiskt skulle hinna med att leva också, ta vara på sitt liv, sin gåva. men allt handlar om pengar.

i fredags åkte angelica ner till italien igen och i onsdagskväll hade vi myskväll hemma hos mig. det kändes jättekonstigt att se henne och tänka på att vi inte kommer ses igen förrens i maj. fem månader utan min angelica, hur ska jag klara mig?!  v men det känns underbart och höra att hon har det bra därnere i vackra alperna. snart är det 25 december. en speciell dag för mig och min fina vän. ett år sen allt började. ett år fullt med äventyr och otippade händelser. fan, vad jag saknar dig angelica!

tänk om man kunde spela gitarr och sjunga. tänk att få skapa sin egen musik. vilken frihet. lyssna på gitarrsträngarnas ljud medans man får utlopp av sina inre känslor. jag saknar gitarrkvällarna, när jag fick tillbringa tid tillsammans med någon som faktiskt kunde spela gitarr. livemusik i sitt egna vardagsrum. instrumenten fångar mig ibland. så som jag vill att livet ska fånga mig. lyckorus. mer lyckorus, tack.

jag har bestämt mig för att sluta dricka alkohol, på ett tag. möjligtvis någon god öl tillsammans med min kära vän thomas, som jag saknar så mycket. när ska vi ses? både livet och hjärnan känns så åtdraget, som om det snart kommer bli för mycket och gå sönder. tankarna om flera olika saker tar över varandra varje minut och jag får inte en stilla ro. kommer det bli för mycket och överhettat? ibland känns det så.

det är tid för personlig terapi. jag hittade ett citat;
"det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka"

jag är glad för alla de människor jag har mött det senaste året. oavsett vad jag har för relation till er idag, så är jag glad att just ni kom in i mitt liv. jag har gått en väg tillsammans med er och skapat nya sätt att tänka och uppleva. snart har det gått ett år sen, den kvällen då allt började. en resa, som jag har fått dela med angelica. vi hade nog inte en aning om att våra liv skulle se ut som de gör idag, för ett år sen. jag är så glad att jag får ha dig i mitt liv. snart åker du iväg igen, på en ny början i ditt liv och jag hoppas verkligen du kommer få ha det underbart även om jag kommer sakna dig, mitt hjärta.

jag vill bli av med min tyngd, så jag kan visa min kärlek till er underbara människor som finns i mitt liv. men just nu kan jag inte, då mitt självförtroende ligger långt ner på havets djup. jag måste våga hoppa i och simma ner till grunden och hämta det som tynger det mest. jag försöker och försöker, men står hela tiden på kanten istället för att verkligen hoppa i. jag hoppas att dagen kommer snart, då jag verkligen vågar hoppa i och simma hela vägen ner, även fast det är tufft. hitta orken så jag inte får syrebrist och kollapsar, utan ha ett mål att komma längst ned. med vilja går allt.

jag skulle vilja sluta tänka för en sekund.