Vanilla Yen

det är måndagkväll. eller någon kväll, precis som alla andra. klockan tickar fortare än någonsin, samtidigt som det känns som om ingenting händer. det är samma steg varje dag. jag har aldrig förstått vitsen med en stegräknare, när människor ändå inte vågar ta det stora steget utan räknar sina små vardagssteg. hur klarar ni av det? och det läskiga är att det känns som om jag håller på och trilla dit själv, nu. jag vill inte. jag vill inte fastna i den cirkeln som babylon har byggt upp.

jobba bort dina vardagar. jag behöver stimuleras mer än så. varje dag är en möjlighet till ett nytt äventyr. men det är svårt att få det att gå ihop. då man alltid måste tänka på 'imorgon'. jag försöker leva nu men klockan visar sig överallt. det är blandannat detta som får mig att längta så otroligt mycket till min resa. att stänga av mobilen, slänga bort alla klockor och följa min starkaste kraftkälla; solen. och musiken. det är livet. det är mitt liv. leva, se, lära, uppleva och skratta.