Vanilla Yen

jag har kommit på att jag gärna skriver när jag är ledsen, för att få utlopp av mina inre känslor. och därav har jag inte skrivit på två veckor nu. det är väl något positivt. även om jag inte känner någon revolutinerande känsla över mitt välmående. men mina grymma humörsvängningar har lugnat sig lite, vilket är skönt. det är skönt och slippa alla arga och ledsna känslor för en sekund. och jag har börjat tänka igenom allt jag måste ta tag i, under nästa års första månad. det är en lång lista.

häromkvällen satt jag och kollade igenom gamla bilder och kände hur mycket jag saknade vissa vänner som har dykt upp i mitt liv lite då och då. jag ska verkligen försöka ta tag i det och hinna träffa folk. veckorna går så fort och jag känner mig ständigt uppbokad. hur ska man hinna med allt. det är sorgligt när man får sitt årschema för nästa år och ser hur mycket tid av sitt liv man verkligen jobbar bort. tänk om samhället skulle vara annorlunda uppbyggt och man faktiskt skulle hinna med att leva också, ta vara på sitt liv, sin gåva. men allt handlar om pengar.

i fredags åkte angelica ner till italien igen och i onsdagskväll hade vi myskväll hemma hos mig. det kändes jättekonstigt att se henne och tänka på att vi inte kommer ses igen förrens i maj. fem månader utan min angelica, hur ska jag klara mig?!  v men det känns underbart och höra att hon har det bra därnere i vackra alperna. snart är det 25 december. en speciell dag för mig och min fina vän. ett år sen allt började. ett år fullt med äventyr och otippade händelser. fan, vad jag saknar dig angelica!