Ett minne.


Jag har precis stimulerat min rygg, genom att ligga på min nya spikmatta eller yantramatta som den heter. Jag älskar att bli kliad/masserad/pillad på ryggen så jag fick för mig att en spikmatta skulle vara perfekt för mig. Jag blev glad när jag såg att vi hade fått in såna på jobbet! Så idag köpte jag en och det var faktiskt väldigt skönt o få vila lite på alla taggar. Det gjorde inte så ont som jag hade föreställt mig, men efteråt brände det i hela ryggen heh. Men nu känns det mest avslappnat, så imorgon blir det en ny vila på min matta. Efteråt satte jag mig på badboll och kollade igenom mina bilder och fastnade på bilden från Milano (September '08)


Den fick mig och tänka på min resa ner till angelica, i Milano. Jag var mitt uppe i ett kaos, men bestämde mig för att åka ner och hälsa på min älskade vän. Jag minns när jag satt på Arlanda, själv, för första gången i mitt liv och var inte så rädd som jag trodde att jag skulle vara att resa ensam. I och för sig så var ju angelica på andra sidan. :) Under min vecka tillsammans med henne, så hände det en del underliga saker. Denna bild heter "magiska saker hände i milano" och fick mig speciellt att tänka på vår promenad hem, den sista kvällen. Efter att vi hade ätit på en mycket speciell restaurang med pizzor formade som hjärtan, just för oss, tog vi en lång glädjande promenad hem till lägenheten igen. Den promenaden var den bästa i mitt liv. Kärlek, glädje, chock, magi eller jag vet inte om ord kan förklara. Livet försökte visa oss något och vi var öppna för alla intryck. Fina minnen.

Ett minne som dök upp från ingenstans, för att påminna mig om det fina här i livet.
Nu ska jag dra med mig min mysigaste pojkvän och drömma mig bort i sagornas land. Go'natt!

Livets gåta.

Det är konstigt hur allt man drömt om, tänkt på, hoppats på och trott på har försvunnit bort. Dagligen försöker jag söka svaret på livets stora gåta. Vad har egentligen hänt det senaste året. Jag minns vilken livsglädje jag hade i början av '08. Allt var galet. Nu känner jag mig mest som en gammal kärring som undrar vart allt har tagit vägen. Eller alla människor som fanns runtom. Jag vill ut och göra saker, leva galet igen.

Starka hormoner har strömmat igenom min kropp de senaste månaderna och idag beslutade jag mig att sluta med dessa starka och prova en mildare variant. Men ha ett uppehåll på en månad, för att se om jag kan hitta tillbaka till mig själv och mina egna tankar och känslor. Just nu blir jag förvirrad av allt som händer inom mig, som ändrar sig minutvis. Jag vill känna igen mig själv, för jag vill inte tro att detta är att bli vuxen(?). Jag vill ta över kontrollen och kunna hantera.

Idag när jag satt på Wayne's och åt en god frukostfralla, så såg jag en man vid ett annat bord som satt med en dator och en tjej vid ett annat bord som satt o skrev i ett block. En tanke, som aldrig tidigare dykt upp, dök upp. Journalistik. Jag tänkte inte längre än att få skriva och kunna frilansa. Vet inte alls vad för sorts journalist och om det ens skulle passa mig, men en tanke om framtiden iallafall. Alltid något. Tänk att kunna frilansa, kanske från något annat land, och sitta där med sin laptop och skriva. Snart ska jag köpa en laptop, frihet med trådlöst nätverkskort att kunna gå runt i lägenheten. Ligga en sväng i sängen eller sitta ute på balkongen med solen i ansiktet.

Puss!

De senaste dagarna har känts mycket bättre.

             

På fredag åker vi till Amsterdam också. <3

Tack för fina kommentarer på min blogg.
Vilka är ni fler som läser vad jag skriver?
Skulle vara intressant och veta faktiskt.
Det känns som om det dyker upp nya
folk, som nämner min blogg dagligen. :]

RSS 2.0