Du lever för dig själv

080914

Jag tog upp min bok i hopp om att jag skulle kunna klara av att läsa mina ord jag skrivit ned när helvetet har snurrat inuti mitt huvud. Jag öppnade den vackra svarta boken med gulddetaljer och började läsa. Det står datum och ord. Allt för att jag ska minnas mina inre känslor för just den dagen. Foto har alltid hjälpt mig och minnas mina upplevelser, men när det kommer till mina inre känslor hjälper inte en kamera.

Jag vaknade klockan två idag och tog mig mod att se på en mycket speciell film. En film som jag haft på min dator i flera dagar, flera veckor utan att viljat slå på. Jag har väntat på ett rätt tillfälle för att inte förstöra min upplevelse, då jag genom ord fått höra att den är fantastisk. Och ja, filmen var bra, mycket bra och de har gjort ett gott arbete med hur de filmat den. Det gillade jag starkt. Över två timmar spelades den upp på min 32" tv och jag fall in i den. Telefonen ringde, jag svarade inte. Jag ville inte avbryta intrycken av filmen. Den gav mig intryck och här sitter jag med ett huvud fullt med nya tankar, om livet.

Jag vill lära mig att släppa tillfälliga relationer och inte sakna för mycket. Utan kunna säga hejdå och gå vidare. Dock inte med alla. Jag har träffat speciella personer, som har kommit in i mitt liv och betytt så mycket, så jag vill ha de kvar genom hela livet. Men det har kommit in personer som jag trott har haft samma effekt och jag har saknat för jag vill ha de kvar i mitt liv. Det gäller att kunna se vilka som är de speciella. Vilket är jättesvårt när man är mitt uppe i det. Saknad är en känsla som tar mycket energi och tankar ifrån fokus på ens eget liv. Genom att åren går börjar jag se ett tecken på vilka personer som är de speciella. Det är svårt vid första mötet eller första månaderna att kunna se detta, men med tiden så ser jag; tror jag. Jag har ett stort socialt kontaktnät, vilket har vart roligt genom mina år, men jag börjar mer och mer krympa mitt nät och se vilka som verkligen är mina riktiga vänner. De som jag kan säga att jag älskar.

Samtidigt för varje dag som går nu, börjar jag se att varje människa lever sitt eget individuella liv och vart man än hamnar i livet, så har man bara sig själv. Allt man gör kommer tillbaka till sig själv, du får ansvara för dina handlingar och ditt tänkande. Men samtidigt är det otroligt viktigt att kunna ha sina speciella människor vid sin sida, som hjälper en upp för vägen. Men de kommer inte följa med ända upp, utan det kommer du få klara själv. Du är dig själv. You can't save you from yourself...

Ensamheten har aldrig vart så synlig för mig, som nu. Visst har jag känt av den så långt jag kan minnas, ungefär från när jag var nio år gammal. Jag var ett barn som kände känslan ibland, trots att man hade en hel värld omkring sig då. Det har jag nu med, men nu bor jag helt själv, kör min bil själv, handlar själv. Vardagen är ensamhet och det är något jag börjar acceptera mer och mer för varje dag. Mitt mål är att kunna tycka om att vara ensam och bara fokusera på vad jag vill få ut av mitt liv, mitt egna liv.

Personer som påverkar ens väg i livet, är jag bara glad för att jag får träffa. Trots att man lever sitt egna liv, så får man ta del av andras upplevelser och kanske påverkas att välja en ny väg. Jag försöker lyssna på min mammas ord "allting har sin mening" för att kunna släppa tunga saker ifrån mitt huvud och mitt hjärta. Jag måste lära mig att acceptera livets historia. Det har blivit bättre genom att man samtidigt växer i huvudet och man blir äldre på papper. Men möter man en speciell person, som påverkar en mer än någon annan gjort och man upplever en ny känsla inom sig, så är det svårt och släppa. Det blir som ett helvete inuti mitt huvud när jag ser det springa förbi, men även detta måste jag lära mig att acceptera. På slutet av vägen kanske det finns en återvändsgränd som gör att personen måste springa tillbaka och har upplevt mycket på sin väg fram och tillbaka som skapat nya intryck och tankar i huvudet. Det svåra är att veta hur lång vägen är eller om det överhuvudtaget finns en återvändsgränd på den.

Jag vet inte, du vet inte, vi vet inte, ni vet inte, ingen vet.
För det är just detta som är livet.

Kanske dags och skaffa sig en blogg, för det finns så mycket jag vill skriva om.
Ett sätt att avlasta huvudet lite, genom att få ut det på papper, eller ja skärmen.

Kommentarer
Postat av: Linda

Du skriver väldigt bra!!Djupt och tänkvärt!

2008-09-20 @ 01:13:44
Postat av: sylvia

man nickar igenkännande igenom hela inlägget. det du skriver är sånt jag själv funderat på. men i det stilla.. aldrig fått ner det på papper.

fast jag skulle nog inte låta så intelligent som du :)

2008-09-23 @ 10:22:12
URL: http://sylvia.orgypistol.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0