Vanilla Yen

Det finns en mening som har etsat sig fast i mitt huvud. Som jag stör mig otroligt mycket på. Jag förstår inte varför du sa så och varför jag tog så illa vid mig just vid de fyra orden. Varför de hela tiden dyker upp och irriterar mig. Var du tvungen och svara med ett sådant drygt svar på min fråga. Hur ska jag radera dessa ord som irriterar mig så. Ska jag nästa gång jag träffar dig konfrontera dig och fråga varför du sa som du sa. Men då kommer det nog sluta som vanligt, du pratar på och jag känner mig mest dum i huvudet.

Jag märkte ganska tidigt att du är bra på att prata. I våra mindre diskussioner vann jag inte, som jag brukar göra med min envishet. Det kändes konstigt att komma i ett underläge, något jag inte är van vid. Du är en grym person som är mycket intelektuell. Det har jag vetat sedan tidigare också, då du alltid gett mig goda råd. Nu har vi kommit till en annan nivå och därav våra samtal också. Såsom folk brukar lyssna på mig i vissa anseenden, lyssnar jag på dig. Ibland måste jag säga emot och det är då jag märker hur du pratar och i slutet känner jag mig mest förvirrad av mina egna tankar.

Dagarna är så olika nu, vissa dagar känns det som om jag är på väg tillbaka till livet och vissa dagar känns det som om jag vill försvinna. Ta en paus tills jag känner mig glad igen. Och de irriterande orden försvunnit ur min skalle.

Vi är så många. Vi är så olika, men ändå så lika. Vi vill ha bekräftelse för att orka med en vardag. Vi söker efter personen som ska fylla ut det tomrummet man känner när man känner sig ensam. Sin andra hälft. Jag såg en riktigt dålig film Ett hål i mitt hjärta idag och jag förstår inte ens varför den fick släppas som film. Vad var meningen med den filmen? En psykos med sjuka scener. Det enda jag tog till mig av filmen var när sonen sa att när människan skapades hade den två huvuden, fyra armar och fyra ben och sen kom det något som slet isär detta och människan blev halv. Så genom människans hela liv så söker den efter den andra delen som gör den hel igen.

För någon dag sen när jag för en gångs skull åkte tunnelbana började tankar om meningen med oss människor, att snurra igång i mitt huvud. Varför finns vi? Varför finns det liv? Om det skulle komma något som slog ut hela mänskligheten så skulle det kanske inte finnas någonting längre och vad skulle det göra? Varför finns vi människor? Vi lever ett liv på omkring 80 år och vad är det egentligen vi gör med våra liv. Vi växer upp med olika förutsättningar och tankar, Är en människa med en fin crysler bil en bättre människa än en som kör en skruttig volvo? Av ägande känner man makt va. Jag är själv materialist men efter att jag såg en film förra veckan har jag börjat tänka på det. Vad får jag ut av att äga. Vissa saker kan man absolut ha användning för, men vissa saker ligger kvar i sina förpackningar ganska länge. Jag vet att Alex påpekade detta flera gånger och visst har jag börjat tänka på det. Blir jag lyckligare av att shoppa? Kanske ja, för stunden.

När jag för några dagar sen gick omkring i Väsby centrum gick jag runt med en inställning att inte köpa onödiga saker, som jag ändå inte kommer använda. Jag tror det gick ganska bra, jag köpte mest saker som skulle få upp mitt självförtroende samt att jag hittade min nya favoritaffär som jag bland annat hittade en vinterjacka i. Direkt när jag satte på mig jackan kände jag att den här ska jag ha! Det är så jag vill känna med alla saker jag ska köpa. Det ska kännas självklart och nödvändigt.

Pengar, pengar.. vi älskar de, men vi hatar de. De styr världen, de styr våra liv. Det finns så mycket pengar på denna jord, tänk på alla människor som finns och på allt alla har i plånboken och ännu värre om alla skulle plocka utan vad de har på sina konton. Det skulle inte funka, för så mycket pengar finns det inte.

Hur ska vi komma ifrån detta materialistiska samhälle, där allt handlar om att äga. Tänk om man kunde dela upp allt, så att alla människor skulle kunna få uppleva de drömmar som de har i hjärtat. Vi borde bevaka upplevelser mer än materiala ting. Detta är något jag från och med nu, kommer försöka sträva mot. Jag har min resa jag vill spara pengar till, för att kunna uppleva så mycket som möjligt under tiden då jag och min bästa vän Madelene är ute i världen. Det är svårt att brryta ovanor, jo. Men med rätt inställning och vilja kan man förhoppningsvis lyckas med det mesta.

Man lär sig av sina misstag, heter det.

Varför inser jag då inte mina tidigare misstag och tar hjälp av de istället för att fortsätta strö på de. En kväll i september när det var som mörkast i mitt huvud, kom frågan flera gånger; Vad gör jag för fel? Den dök upp och dök upp och dök upp, och för varje ny mening den kom med så gjorde det bara ondare. Andningen blev tung. Hjärnan flimrade. Då kunde jag inte tänka klart, men tack vare hjälp på vägen så har jag börjat inse vad det är för fel jag gör. Jag ska inte skylla allt på mig själv, men detta grävande är ett sätt att se möjligheter till en förändring på vissa punkter. 

Jag vill ha allting på en gång! Jag vill kunna allting på en gång! Jag orkar inte vänta. Jag hinner inte vänta. När jag körde hem från jobbet idag, kom jag och tänka på mitt körkort. Jag minns att när jag övningskörde med Cissi så tyckte jag att hon var grym och jag fattade inte hur hon kunde köra bilen så lätt. Jag trodde aldrig jag skulle bli så bra på att köra bil som henne. Hon sa flera gånger, det är en vanesak men jag hade svårt att tro på det. Jag ville kunna köra bil på en gång! Men det kunde jag naturligtvis inte, men idag när jag kör är jag en grym bilförare. Kan tänka på flera saker samtidigt och känner mig ofta väldigt lugn i bilen. Det har blivit en vana i mitt liv och nu kan jag det. Att våga låta tiden ha sin gång och inte stressa på allt. Det kommer av sig själv... men jag är väl beroende av att allt ska hända NU.

080914

Jag tog upp min bok i hopp om att jag skulle kunna klara av att läsa mina ord jag skrivit ned när helvetet har snurrat inuti mitt huvud. Jag öppnade den vackra svarta boken med gulddetaljer och började läsa. Det står datum och ord. Allt för att jag ska minnas mina inre känslor för just den dagen. Foto har alltid hjälpt mig och minnas mina upplevelser, men när det kommer till mina inre känslor hjälper inte en kamera.

Jag vaknade klockan två idag och tog mig mod att se på en mycket speciell film. En film som jag haft på min dator i flera dagar, flera veckor utan att viljat slå på. Jag har väntat på ett rätt tillfälle för att inte förstöra min upplevelse, då jag genom ord fått höra att den är fantastisk. Och ja, filmen var bra, mycket bra och de har gjort ett gott arbete med hur de filmat den. Det gillade jag starkt. Över två timmar spelades den upp på min 32" tv och jag fall in i den. Telefonen ringde, jag svarade inte. Jag ville inte avbryta intrycken av filmen. Den gav mig intryck och här sitter jag med ett huvud fullt med nya tankar, om livet.

Jag vill lära mig att släppa tillfälliga relationer och inte sakna för mycket. Utan kunna säga hejdå och gå vidare. Dock inte med alla. Jag har träffat speciella personer, som har kommit in i mitt liv och betytt så mycket, så jag vill ha de kvar genom hela livet. Men det har kommit in personer som jag trott har haft samma effekt och jag har saknat för jag vill ha de kvar i mitt liv. Det gäller att kunna se vilka som är de speciella. Vilket är jättesvårt när man är mitt uppe i det. Saknad är en känsla som tar mycket energi och tankar ifrån fokus på ens eget liv. Genom att åren går börjar jag se ett tecken på vilka personer som är de speciella. Det är svårt vid första mötet eller första månaderna att kunna se detta, men med tiden så ser jag; tror jag. Jag har ett stort socialt kontaktnät, vilket har vart roligt genom mina år, men jag börjar mer och mer krympa mitt nät och se vilka som verkligen är mina riktiga vänner. De som jag kan säga att jag älskar.

Samtidigt för varje dag som går nu, börjar jag se att varje människa lever sitt eget individuella liv och vart man än hamnar i livet, så har man bara sig själv. Allt man gör kommer tillbaka till sig själv, du får ansvara för dina handlingar och ditt tänkande. Men samtidigt är det otroligt viktigt att kunna ha sina speciella människor vid sin sida, som hjälper en upp för vägen. Men de kommer inte följa med ända upp, utan det kommer du få klara själv. Du är dig själv. You can't save you from yourself...

Ensamheten har aldrig vart så synlig för mig, som nu. Visst har jag känt av den så långt jag kan minnas, ungefär från när jag var nio år gammal. Jag var ett barn som kände känslan ibland, trots att man hade en hel värld omkring sig då. Det har jag nu med, men nu bor jag helt själv, kör min bil själv, handlar själv. Vardagen är ensamhet och det är något jag börjar acceptera mer och mer för varje dag. Mitt mål är att kunna tycka om att vara ensam och bara fokusera på vad jag vill få ut av mitt liv, mitt egna liv.

Personer som påverkar ens väg i livet, är jag bara glad för att jag får träffa. Trots att man lever sitt egna liv, så får man ta del av andras upplevelser och kanske påverkas att välja en ny väg. Jag försöker lyssna på min mammas ord "allting har sin mening" för att kunna släppa tunga saker ifrån mitt huvud och mitt hjärta. Jag måste lära mig att acceptera livets historia. Det har blivit bättre genom att man samtidigt växer i huvudet och man blir äldre på papper. Men möter man en speciell person, som påverkar en mer än någon annan gjort och man upplever en ny känsla inom sig, så är det svårt och släppa. Det blir som ett helvete inuti mitt huvud när jag ser det springa förbi, men även detta måste jag lära mig att acceptera. På slutet av vägen kanske det finns en återvändsgränd som gör att personen måste springa tillbaka och har upplevt mycket på sin väg fram och tillbaka som skapat nya intryck och tankar i huvudet. Det svåra är att veta hur lång vägen är eller om det överhuvudtaget finns en återvändsgränd på den.

Jag vet inte, du vet inte, vi vet inte, ni vet inte, ingen vet.
För det är just detta som är livet.

Kanske dags och skaffa sig en blogg, för det finns så mycket jag vill skriva om.
Ett sätt att avlasta huvudet lite, genom att få ut det på papper, eller ja skärmen.

Vanilla Yen - Saningen om ett liv i en vanilla värld.